Den vackraste platsen är borta men minnesbilderna finns kvar!

Härliga minnen av frid, harmoni, glädje över att känna sin plats i verkligheten.

När hösten kommer brukar jag ta fram mina "gamla album". Eller rättare sagt koppla datorn till TV:n och kolla igenom mina bilder. 
Vissa bilder kanske inte är så märkvärdiga rent tekniskt eller ens kompositionsmässigt. Somliga kan rent av vara dåliga. Men är ändå oerhört värdefulla för en för de väcker så ljuva minnen kanske från något eller någon som är för evigt borta.
Den här bilden är en sådan. Den är taget vid utsiktsplatsen på Silent Night. Bara jag ser på dem kommer alla glada och behagliga minnen tillbaka. Hur jag landade nedanför berget. Hur jag gick uppför klevet genom den stora stocken, förbi blåbärsriset och hälsade på älgen Hälge. Vidare till trumcirkeln och trådde en trumdans för önskan om Ars og Fridars - fred och äring eller god skörd som man säger numera.
Efteråt brukade jag sätta mig på bänken se ut över vattnet nedanför den lodräta bergskanten. Tyckte alltid den platsen påminde om utsikten vid Predikstolen på Halleberg med utsikten över Vänerns vida yta. Vad som var alldeles extra märkligt var att jag upplevde samma magiska känsla av totalt lugn och harmonisk övernaturlig närvaro på den här platsen i SL som i verklighetens Halleberg.
-Självsuggetion? -Säkert men en oerhört behaglig sådan så varför inte ta vara på den. Jag mår ju bra av den.
Man kan förlora allt utom en sak, sina minnen. 
Därför har jag en extra säkerhetskopia av mina bilder i ett bankfack. Tänk om det skulle börja brinna och jag inte kunde rädda mina käraste bilder.