Ve den som får se kapten Svarta Malin-havens fasa på spökskeppet Marie Celeste i skymningen. Den sjöfararen har inte många dar kvar i livet. |
Nu hör det till historien att jag är mörk och brunögd som mormor och syrran är blond och blåögd som morfar. Få tror att vi är systrar.
Vi seglade 420 på den tiden. Det var innan vi blivit för långa och fick gå upp till 470. Tvåmansjolle alltså. Jag styrde och syrran gastade.
På något vis gick det ganska bra för oss. Trots allt var det våra hemmavatten och ska sanningen fram var nog just det här seglarlägret lite för lätt för oss. De andra var något år yngre.
Det bar sig inte bättre än att vi vann dagens race varje dag.
Efter avslutningsdagens race, som vi också vann, samlades föräldrar och barn runt resultatlistorna. En pappa sa med en suck;
-Vilka kom tvåa efter Svarta Malin och Blonda Marie idag då?
Båda namnen är klassiska namn i piratvärlden.
Dessvärre, nåja så farligt var det inte, hörde alla vad pappan sa så än idag kallar gamla kompisar mig för Svarta Malin -havens fasa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar