Jag skiter i vad du har jag är väldigt intresserad av vem du är

Min slutna kroppshållning visar tydligt att jag inte bryr mig ett skit
om att du och dina kompisar hyrt största båten men aldrig lämnat kajen.
-Jag råkar veta det för jag hjälpte uthyraren köra över den från Koön
till Marstrand i våras och det är samma pålstek nu som jag la då.
(Vad gör man inte för en kompis för att spara en färjebiljett)

Lyssnade på radion.
Shania Twain
-That dont impress
on me mutch.

Okay, so you're a rocket scientist
That don't impress me much
So you got the brain but have you got the touch
Don't get me wrong, yeah I think you're alright
But that won't keep me warm in the middle of the night
That don't impress me much

Känner väl igen de typerna. De väller in över Marstrand hela sommaren.
De nyrika, de låtsasrika.
De skiljer sig markant från de genuint rika med gamla pengar.

En öppen kroppshållning. Jag visar tydligt intresse genom de öppna armarna
och leendet. Samtalet intresserar mig och jag vill gärna veta mera

De med gamla pengar pratar inte om pengar, de har dem. Lever oftast ett ganska anspråkslöst liv men av god kvalitét.
De låtsasrika killarna låter ungefär likadant allihop och har så gjort i alla år
""Var i Thailand, biljetten kosta 8000 per skalle, och sen tog vi 14000 i fickpengar, sen handla jag ett armband det kosta 4000 kr och sen när vi skulle åka hem så tog vi svängen förbi Ullared och blåste 10 lök, KONTANT!! men som tur var så var skatteverket så hjärtligt gulliga så dom gav mig 13600 i present, ohh jag väntar på augustilönen då blir jag rik då kommer det in 15000 i lön på kontot!""
Här avslöjar han sig direkt. De som har lite stil handlar inte på Ullared. Dem hittar man på rean på fina gatan. -4000 för ett armband i Thailand -känn dig blåst grabben. 15.000 i lön det är mindre än en sjuksköterska får ut.
Där börjar jag gå igenom diagnoslistan i huvudet:
"kluster B-personlighetsstörningar" -Narcissister är grandiosa, histrioniker är behagsjuka, antisociala (psykopater) är känslokalla och borderliners är behövande.
Nu ska vi se var vi ska placera in dig...

-Jaha du kommer från Lidingö, då har du varit på Millesgården?
-Javisst, har du det också?
-Nej tyvärr, men jag bodde i Humleækk några år och sprang
så ofta jag kunde på Louisiana.
-Så trevligt att träffa en till konstintresserad!
Isen är bruten, prestigekraven släpper och man kan få det riktigt trevligt

Första intrycket är oftast "borderliner med narcistiska och histroniska drag".
Låter livsfarligt eller hur?
"-Väldigt osäker person med mindervärds-komplex"  låter inte lika farligt.
Det är mellan de polerna vi rör oss. Den ena ytterligheten kan behöva behandlas med läkemedel medan den sistnämnda klaras med några glada tillrop.
-Hans/hennes problem bottnar i vanan att sätta människors värde efter deras ägodelar.
Tror helt enkelt inte att han/hon duger om hon inte har den senaste Prålexen på armen, inte har 12 Lamborghini i garaget eller de senaste modekläderna i garderoben.
Hon/han kan lika gärna slå över åt andra hållet till gränslös avund.
-Har inte jag en Prålex ska du ta mig fan inte han någon heller!
Man har helt enkelt lärt in ett felaktigt belöningssystem från barndomen, genom grupptryck i skolan eller grupptryck på arbetsplatsen.
Det är lätt att få ett intryck av att den som skryter värst i en grupp också är den populäraste vilket om man synar gruppen i sömmarna inte är fallet.
Jag brukar försöka styra om samtalet när någon kommer i skrytartagen.
Fråga om andra mindre prestigefyllda saker.
Då märker jag ofta att personen slappnar av betydligt när han/hon slipper hålla på att jämföra sig.
Den som inte slappnar av efter ett tag kanske ska fundera på en liten pilla, för bra mås det inte.
-Det bästa botemedlet för den med mindervärdskomplex är att få personen att tycka om sig själv som han hon är.
Få henne/honom att inse att yttre prål är oviktigt, det är inre "prål" som betyder något.