Deporterad till familjeredaktionen...men det finns guldkorn där med!

Anna Andersson fyller 100 år - på väg till uppvaktningen.

När jag pluggade till journalist var det dags för första praktiken på en "riktig tidning". Om jag inte minns fel var det tre veckor. Jag blev tilldelad "Knohultsposten" i mörkaste Småland.
Den hette inte så men annars var (är?) likheterna slående. Kommer in första dagen. Presenteras för alla av en rundmagad cigarrökande chefredaktör: -Det här vackra flickebarnet heter Vanadis och kommer från Göteborg, henne ska vi lära allt vad vi kan.
På morgonmötet bestämdes det att "den nya" skulle få ta "skitjobben". Bara det att "skitjobbet" den dagen var att kolla kommunens diarie. Ett diarie som fått sova i lugn och ro i många år i den staden.
Full av ungdomlig entusiasm hittade jag snabbt tre feta grejor. -Vi hade just gått igenom "grävande journalistik" på JH månaden innan. Insåg att raskt att "det här diariet är en guldgruva". -Skrev tre grejor och lämnade till redaktionssekreteraren som publicerade dem. -Väldigt feta grejor om korridormygel. Allt vederlagt och med kommentarer från de inblandade. Jag hade till och med "sparat lite" för att kunna "fläska på" ännu mer dagen efter.
-Hur kaxig som helst klev jag in på redaktionen nästa dag, jag började kl 11.00 enligt schema. Där var ett förfärligt kakalorum. En hel delegation "höga herrar" var inne hos chefredaktören. Omedelbart blev jag inkallad dit och herre efter herre började skälla på mig. Men jag bemötte alla sakligt och med klara bevis så de fick ge sig. När de gick - lika sura om inte surare så bad chefredaktören mig stanna.
-Det var väldigt bra skrivit Vanadis men vår lilla ort är nog inte mogen för den här sortens journalistik än så det blir nog bäst att Vanadis tar hand om familjesidan tills det lugnat ner sig lite.
För en gångs skull blev jag förstummad. -Att en tidning inte skulle skriva om de nyheter som fanns att gräva fram.... det fanns inte i min tankevärld.
Men det var bara att sätta sig vid familjedesken, som bestog av en massa papper och en dator samt uråldrig kamera.
Det var "fyllerister" hit och det var dödslar och födslar dit i en evighet. Enda guldkornet på tre veckor var Anna Andersson som fyllde 100 år. Jag fick åka dit ta en bild, dela ut en tårta från tidningen och skriva om henne. -Hon var fullständigt kristallklar i hjärnan, det var benen som inte ville längre.

Vem sitter i födelsdagssoffan? Kolla in här i morgon så får du veta

-Det första hon sa när jag presenterat mig var; -Det var väldigt bra det där du skrev om myglet, det har de inte vågat förut. -Men det blir ju så när utgivaren sitter med i samma Rotaryklubb.
-Aha då fattade jag galoppen.
Sen dess avskyr jag familjenyheter. Vägrar rutinmässigt skriva om födelsedagar men i morgon gör jag ett undantag därför att det är en födelsedag som har ett högt nyhetsvärde.
Det handlar om en avatar som varit med länge och som alla känner till. Ett guldkorn som Anna. -Då skriver jag. -Nyhetsvärdet styr.