 |
| -Släng dig i väggen Pamela Anderson -Mina är äkta vara utan silicon |
I skolan var jag sist med att få bröst. Det putade under tshirten på "alla andra" medan Vanadis bara var lång och tanig.
Jag jämförde med min kusin Sjöfn som fick "jättebröst" redan i 12-årsåldern.
I vuxen ålder har jag fortsatt att då och då hemfalla i att jämföra bröst på stranden.
Sjöfn med sina jättepattar. Min kroniskt gravida kusin Blid och hennes jättepattar. Tack och lov har vår fotomodelkusin Fridh, även benämnd "Kusin Knota" då och då varit hemma från Paris och hon har alltid haft mindre bröst än mig.
Att jag sen väl har fyllt upp en B-kupa och egentligen inte alls haft så värst små bröst har liksom inte spelat någon roll. Komplexet har suttit där. Det är väl samma som "litensnoppkomplexet" många killar har.
Att få barn och amma har förändrat min kropp på ett sätt som jag upplever positivt. Jag har fått värsta pattarna. Alla eventuella komplex är bortblåsta. Jag skaffar nya kläder som frikostigt visar vad jag har!
Så en natt vaknade jag alldeles kallsvettig och hade drömt en mardröm. Hade tydligen väckt Calle med.
Jag drömde att "luften gått ur" brösten.
De hängde slappt som två tomma ballonger rakt ner.
Hulkande berättade jag för Calle om mardrömmen.
-Äh svarade han, strunt i det. -Du är ju då ändå. -Blir "ballongerna" för tomma får jag väl offra mig och blåsa upp dem igen.
Då kunde jag inte låta bli att skratta. Jag insåg på riktigt hur fånig min noja varit.
-Det är allt bra gött att kunna prata om allt med sin partner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar