Svarta måndagen

 Vanadis  testamente 

Är detta slutet på mitt Second Life?
Jag gick med här för att jag kände mig ensam och övergiven.
Tre år av förtal och elakheter har inte gjort skillnaden så stor.

-Tisdagen den 23 februari 2010 klockan 7.30 kändes mitt första liv riktigt riktigt kass.
Några veckor tidigare hade min kille stuckit för gott. Han pallade inte en sambo som aldrig var hemma. Jag hade 210 övernattningar borta 2009 så det kanske inte är så konstigt. -Vänta på partnern är tydligen enbart en kvinnosyssla.
Jag hade flyttat från Göteborg tillbaka till föräldrahemmet utanför Vänersborg. Ja egentligen är jag från Sävedalen i Partille kommun men när jag skulle börja skolan hade det hänt en massa otäckheter i Göteborg så mamma omlokaliserade oss bryskt till ett lugnare ställe på pendlingsavstånd. När jag började plugga på universitetet fick jag tag i en etta i Göteborg med goda festmöjligheter i omgivningen. Hade kvar min lilla etta på Linnégatan i Göteborg ett tag efter jag flyttat "hem igen" men det var ju bara en övernattningslägenhet. Högre i tak än bred som någon sa.
Började jobba mera i närområdet, västsverige, södra Norge, Danmark och i viss mån England. Två timmar med flyg är närområde för mig. Långresorna till t.ex Afrika hade gett mig en stabil ekonomisk grundtrygghet men är ganska krävande. Jobben i närområdet tillät mig oftast att sova i min egen säng.
Den lilla staden har en egenhet som inte Göteborg har. I Göteborg kan man gå ut på stan och träffa folk precis när som helst. I den lilla staden saknas den möjligheten eller är begränsad till arbetslösa och A-lagare.
Vilket innebar att jag kände mig ensam och övergiven alldeles väldigt mycket. Hade läst en massa om Second Life, om hur Bildt invigde ambassaden och var nyfiken. Men min dåvarande dator hade inte klarat systemkraven samtidigt som tiden inte räckte till.
Men nu hade jag en ny och modern dator så vad faan ..jag laddade ner programmet och uppfann ett förnamn. Efternamn fick jag välja ur en lista som Linden Lab bestämt. Det var bara att ta det som var minst stolligt ihop med förnamet. Falconer var ju okey. Vanadis är ju ett binamn till Freja som har en Falkhamn så ett logiskt samband fanns det.
Försökte göra min första avatar. Var inte lika enkelt då som nu. Lång mager med spretigt hår. Inte

Vem är Vanadis, vem är Vanadis???
En avatar i Second Life precis som du. Precis som du åtnjuter hon
grundlagsskyddad rätt att vara anonym. Även en grundidé med SL
att var och en ska kunna vara den man vill i Second Life utan frågor.

kunde jag gå heller. Framåt tio steg sen stopp fram tio steg igen sen stopp. Tekniken på viewer 1.5 var en katastrof- I alla fall vad gällde Mac-versionen. -Vad faan är detta tänkte jag och loggade ut.
Ett par dagar senare försökte jag igen. -Måste ju se svenska ambassaden innan jag ger upp Second Life. Där träffade jag en annan avatar, Tina, hon hjälpte mig med att ge mig en shape och ett skin och ett hår och lite kläder. Talade om för mig var jag kunde hitta fina gratiskläder och hur jag skulle ställa in viewern så den funkade.
Med nytt utseende och en vid flera tillfällen fungerande viewer loggade jag in i Second Life på lediga stunder. Mitt jobb innebar mycket kvällar och helger men lediga förmiddagar och ibland hela dagar och som sagt enda chansen för mig att träffa folk när jag var ledig var i Second Life.
Såg så mycket intressant och fint. Tog en massa bilder. Kommenterade på bloggar.
Upptäckte att det var fikastunder på morgnarna på ambassadområdet. Väldigt kul att lära känna svenskar också. Kåta amerikaner hade jag mest råkat ut för innan.
Second Life kändes riktigt bra. Så bra att jag började blogga om Second Life. Att se så här mycket spännande och att ha så mycket att berätta och inte kunna göra det någonstans funkar inte för mig.
När någonting är som bäst händer det ibland att "någon" tycker; Så bra för du faan inte få ha det!
På danskvällar började den ena fyllkaja efter den andra vräka ur sig otidigheter mot mig. Jag fattade verkligen ingenting. -Vad har jag gjort dig?
Drygt tre år senare är jag lika oförstående men har i alla fall en teori.
Second Life är inte bara en gemenskap det är också en ogemenskap.
Det följer gruppsykologin precis enligt mall. -När en grupp blir för stor sammanfaller den stora gruppen i mindre grupper som förr eller senare börjar bekämpa varandra.
Efter ett tag tillhörde alla en grupp som bekämpade alla andra grupper. Utom jag. Jag var en egen grupp. Som "alla" bekämpade. Jag var ju ny och nya bemöts med djupaste misstänksamhet i nordiska Second Life. Jag var helt utfrusen med några få undantag. Nu är första livets Vanadis väldigt stark envis och kaxig vilket smittade på SL-Vanadis; -Ha jag behöver inte er! -Jag kan tala engelska bra. Så jag sket fullständigt i svenska Second Life.
Till sommaren semesterstängde jag bloggen och Första livets jag gav mig ut på sjön, riktiga sjön Nordsjön i en stor segelbåt. Seglade den från Marstrand till Newport England och tågluffade tillbaka. Tog närmre två veckor. Enda kontakten med land var VHF-radion för 75:-/minuten. Att titta in i Second Life var helt uteslutet.
Döm om min förvåning när jag kom tillbaka till Second Life och minsann fick höra en sån skurk jag varit just då!
Ja när jag var på Nordsjön alltså. -Det fick jag inte ihop riktigt.  Senare har jag förstått att jag ansågs vara en "alt" till 25-30 olika andra avatarer.
Men snälla någon alla avatarer är väl en alt till sitt eget jag i RL. Några andra altar har jag inte och har aldrig haft.
Däremot har de som kommit nya efter mig i SL blivit betraktade som alt till mig men det är bara förföljelsemaniskt skitprat. Att jag skulle kunna hålla isär så många karaktärer är helt omöjligt för en frisk människa som jag. Behövs en extrem sjuklig personlighetsklyvning för det. Det kanske är så att "på sig själv känner de andra".
-Vad har dessa förföljare att dölja själva? -Något måste det vara annars skulle de väl inte hålla på så ihärdigt att försöka rikta rampljuset från sig själva.
Det har varit lugnt ett tag nu. Riktigt trevligt. Jag har trots allt fått många härlig uppriktiga vänner i nordiska Second Life. De onda har jag lärt mig blocka så de ser jag inte röken av.
Men nu är det snart sommar och då verkar det börja om igen.
Idag känns mitt Second Life inte bra alls.
Anar en viss kyla till och med från oväntade håll.
Det är lustigt, har inte varit inne i Second Life sen i torsdags tack vare ett härligt första liv. Men helt uppenbart är att jag ställt till med något under min bortovaro. Undrar vad?
Den lyckligaste tiden i mitt första liv står för dörren.
I slutet av september ska jag föda mitt första barn. Kan livet bli bättre? Kan inte tänka mig något större i livet.
Visst kommer det att bli en jobbig tid med amning och blöjbyte och allt annat. Mitt liv kommer att kretsa runt mitt barn. Jag kommer att ta mammaledigt minst ett halvår innan Calle får ta sin pappaledighet.

Är det värt det här? Är priset för högt? Kommer "onda tungors klubb"
att förstöra min babylycka för mycket? Det tål att tänka på.

Bloggen kommer att ta mammaledigt.
Dels för att jag nog inte kommer att hinna blogga varje dag utan mer sporadiskt. Dels vet jag inte om jag vill låta min babylycka förmörkas av skitprat och småaktighet av lögner och förtal på Second Life. Jag kommer självklart att sakna mina goda SL-vänner men dem kan jag hålla kontakt med på andra sätt, kan göra en näravänlista på FB till exempel, samtidigt som jag slipper de onda.
Kommer jag tillbaka till Second Life så gör jag men Second Life kommer att få mycket lägre prioritet.
Till dig som kommer ny till Second Life vill jag säga;
-Håll låg profil. Klä dig diskret. Svara på tilltal men inte mycket mer. Säg "Hej" när någon kommer eller går. Får du svar är det bra men haka inte upp dig om du inte får det. Kryp längs väggarna så du syns så lite som möjligt.
Allt detta gjorde jag fel. I andras ögon. I mina ögon gjorde jag helt rätt. Jag tog plats, jag syntes, jag hördes.
-Det är min bild av feminism. -Flickor måste ta den plats de förtjänar. Men det ger en hel del motstånd. Allra mest från de egna leden.