torsdag 9 april 2015

-Får inte glömma bort Hnoss.

All min tid kretsar såklart runt den nya babyn, Idun.
En nödvändighet. Hon kan ju inte klara någonting själv.

Gång på gång påminner jag mig om att jag inte får glömma Hnoss i hanteringen.
Det är väl mina egna trauma från när jag blev storasyster som spökar.
Men det var annorlunda. Jag var fyra och ett halvt år. En massa vuxna töntar hade hela tiden frågat typ: -Ska det bli roligt att få ett syskon att leka med?
Jag hade ganska diffusa visioner om vad ett nyfött barn kunde duga till i lekväg. Så när min lillebror föddes upptäckte jag att han inte dög till någonting alls.
Han bara åt, sket, skrek och sov. Jag förlorade dessutom min dagisplats så jag fick gå hemma i Sävedalen och dra medan kompisarna hade det kul på dagis.
Det dröjde ju flera år innan vi kunde leka.
Därför tyckte jag det var viktigt att få barnen tätt. Visserligen tar det väl något år eller två innan Hnoss och Idun kan leka tillsammans på riktigt men det tar inte 15-20 år som för mig och brorsan.
Tack och lov får man behålla sin dagisplats i Vänersborg så när Carl-Henric börjar jobba igen så kör han Hnoss till dagis som vanligt.
En oerhört viktig reform. Barn är lika beroende av sina sociala kontakter som vuxna.
PS Tack för alla glada tillrop i samband med Iduns födelse!

1 kommentar:

  1. För mig kändes det viktigt att storasyster fick vara hemma så hon inte kände sig undanskuffad. Sociala sammanhang och kompisar såg jag till att hon fick träffa ändå.

    SvaraRadera