torsdag 11 september 2014

-Detta inlägg finns inte!
-Eller gör det?

René Descartes som inte bara inbillade sig att
han levde utan även ledde i bevis
att han levde åren 1596 till 1650
Filosofen Descartes myntade på 1600-talet sin filosofiska sats ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså finns jag).
Det nya med hans filosofi var att han börjar med att proklamera ett universellt tvivel.
Han ställer sig tvivlande till inte bara alla äldre filosofiska auktoriteter, vilka han finner varandra motsägande och föga tillfredsställande, utan även och framför allt mot den sinnliga erfarenheten.
Descartes nöjer sig inte med att framhålla att våra sinnen ofta bedrar oss och därför inte kan ge oss full visshet. Hans tvivel avser ytterst själva möjligheten till kunskap över huvud taget utifrån sinnena. Han ifrågasätter all sådan kunskap som ett bedrägligt sken eller, som han uttrycker det: ”Frågan är om inte möjligen sinnesintrycken av någon mäktig ande frambringas i människans själ, utan att de motsvaras av några föremål utanför?” Av detta sitt tvivel på den sinnliga erfarenheten drevs han att vända blicken inåt, och han upptäckte då, i förnimmelsen av sig själv såsom en tänkande varelse, en kunskap vars sanning icke kan dragas i tvivel, emedan tvivlet, som själv är en yttring av tänkande, endast skulle tjäna att ytterligare bekräfta densamma.
 -Det var enklare förr!
Descartes hade ingen virtuell värld typ Second Life som krånglade till det för honom.
På bilden här intill talar min syn om för mig att jag ligger i en gungande hängmatta på en ö i havet och tänker. Min rygg och min bak däremot talar om för mig att jag sitter i en kontorsstol framför min dator.
Ligger jag verkligen här och tänker?
Är jag någon annanstans och tänker?
Tänker jag alls?
Finns det verkligen tankar i Second Life eller är de bara inbillning?
Min hörsel hör vågskvalp och måsskri.
De finns i den virtuella världen men också här på den västkustska ön i havsbandet. -Kommer de från datorns högtalare eller genom mitt fönster. Jag måste fokusera mitt hörselsinne för att veta. Båda är lika naturligt förekommande.
Mitt luktsinne känner lukten av hav, salt hav.
Kommer de genom det öppna fönstret, kommer de från datorn eller är det mitt minne av salt hav som spelar mig ett spratt.
Mitt minne kommer om ett tag att säga till mig att jag låg i en hängmatta på en öde ö i havet och filosoferade.
Det andra minnet, det hur jag sitter på min kontorsstol framför datorn är för vanligt för att jag ska komma ihåg vilken gång i ordningen jag satt på min kontorsstol framför datorn och absolut inte kunna skilja de olika gångerna åt.
-Då kan man fråga sig:
-Har jag skrivit detta inlägget? Eller är det bara inbillning, lurade mina sinnen mig att tro att jag skrivit detta?
-Kan du läsare se inlägget?
-Då ökar chansen att jag verkligen skrev det här inlägget. Sannolikhetsläran säger oss att om två ser samma sak ökar chansen att det verkligen hänt. Är vi fler som sett samma sak är sannolikheten att det verkligen hänt ökad med kvadraten på antalet läsare.
-Men hur ska jag få veta om jag finns på riktigt och inte bara virtuellt?
-Jag vet! -Jag hämtar en kopp kaffe!
-Smakar det kaffe och är varmt så är det "på riktigt" - smakar det inget och ingen temp kan förnimmas då är det virtuellt kaffe.
-Ego bibiturus est capulus, ergo sum! -Jag ska dricka kaffe, därför är jag!

1 kommentar:

  1. Testa elefanten nästa gång. Då ökar sannolikheten för att du ska veta att du finns virtuellt och inte bara på riktigt! : ))

    SvaraRadera