Om Second life är verklighetsflykt...

..vad kallar man då flykt från Second Life?
Missförstå mig rätt, jag menar som ett rent filosofiskt resonemang. 
All mänsklig gemenskap även den virtuella kan kännas "bara för mycket" ibland. Varje människa behöver en plats för sig själv. Ett utrymme i både tid och rum där ingen kan nå en. Få tid att komma ikapp med omgivningens krav. En plats dit inga sura kommentarer når en.

En verkligt overklig ickeverklighet som ändå är påtagligt verklig??

För de flesta av oss kvinnor brukar några dagar varje månad vara, hur ska jag säga, "mindre bra". Då det är skönt att få vara ostörd av allt och alla.
-Hur vet man vad som är verklighet?
Det som jag upplever som verkligheten och den absoluta sanningen uppfattar andra som rena rama sagan.
Det finns många som tycker om och uppskattar mig precis som jag är och antagligen lika många som avskyr mig och allt jag står för medan den stora majoriteten inte ens vet vem jag är och inte bryr sig ett dugg. Flyr jag till den sistnämnda gruppen för vilken jag uppenbarligen är "overklig" blir jag "verklig då"?
Om jag nyper mig i armen på tangentbordssidan gör det ont. -Aj som.. Men inte på andra sidan skärmen. Fast jag styr ju "andra sidan" från "gör ont sidan". Är dataskärmen gränsen mellan verklighet och overklighet.
Om jag sitter och ritar en "Vanadis" på ett papper då gör jag något verkligt. Man kan ta på teckningen, sätta upp den på väggen och titta på den. Teckningen är verklig.
Om jag säger till min dator att rita upp en bild av "Vanadis" behöver jag inte sätta upp den på väggen men jag kan titta på den lika bra som teckningen. Är då databilden overklig? Eller är den lika verklig som teckningen.
Om jag sitter vid ett fikabord på Avenyn i Göteborg och pratar med låt säga Sjöfn, Kynlif, Affe och Iendi, alla bor numera i Göteborgsområdet och rent teoretiskt är det fullt möjligt, då kan jag ta på dem och ser dem mitt emot mig. Typisk verklighet.
Om vi däremot möts samma personer i Second Life och sitter och pratar på t.ex Grodan blir vi plötsligt overkliga då? Det är ju samma personer som pratar med varandra antagligen om samma saker som på fiket på Avenyn men ändå anses vi overkliga.
-Känns lite som funderingar jag hade under skoltiden;
-Universum är evigt sa läraren.
-Men inget kan ju vara för evigt sa vi.
-Vad är det då utanför Universum? kontrade läraren.
Second Life är ju en del av cyberrymden som då måste vara en del av Universum som alltså både är evigt men inte kan vara för evigt men ändå kan det...
Än värre röra blev det när vi i åttonde klass fick samma lärare, en djupt religiös lärare, i Historia och Religion.
På religionslektionerna sa hon;
-I Bibeln står sanningen! Sanna berättelser som överantvardats till oss genom muntlig tradition och skrevs ner på 500-600 talet efter Kristus
På Historialektionerna sa hon;
-Mycket av vår historia känner vi bara till genom muntlig tradition. Det är först från 500-600-talet man kan hitta pålitliga skriftliga källor men även de är färgade av författarens världsbild.
Uppenbarligen hade hon två sanningar. En biblisk sanning och en historisk sanning.
Att jag kom och tänka på henne just nu beror på att jag såg hennes dödsannons i tidningen. Hon gick på "övertid" redan när vi hade henne i skolan.
Eftersom hon hela sitt liv varit i den tron att hon skulle få ett "second life" i Paradiset efter döden så kanske hon har det nu eller inte. Snacka om chansning.
En sån tur att för oss secondlajfare att det inte krävs att vi måste dö innan vi får ett andra liv. Bara klicka på ikonen för viewern i datorn. Tröttnar vi är det bara att stänga av.
Nu ska jag ta en joggingrunda på en halvmil i regnet. Att jag kommer och bli blöt och frusen och älska duschen efteråt. Det är verkligt, det är sanningen. Åtminstone min sanning. Just då.