tisdag 23 oktober 2012

Mobbare och anorektiker lider av samma sjukdom!

-Total brist på självkänsla!
-Kolla jeansen! -Ska hon på safari med det där bältet!
-Såna där plastbröst kan jag väl också köpa! -Vitsar gör hon också
Mobboffer?
Troligare, en kaxig attityd med
stark självkänsla retar många
Mobboffer?
Knappast, företer flera tecken på
svag självkänsla troligare att hon
blir mobbare än motsatsen
Självkänsla är de tankar man har om sig själv och den man är. Den har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker, den handlar om att själv känna att man är värd något bara genom att "bara vara".
Känslan av att man duger oavsett vad man klarar av, går att träna upp.


Man måste skilja på självkänsla och självförtroende. Självkänsla är den bild vi har av oss själva och självförtroende är det vi får genom att lösa problem och övervinna svårigheter.
Många, allt för många, blandar ihop de här sakerna och lever genom tingen.
Ett bra exempel hämtat från min egen värld.
En kusin till mig bodde som liten på en plats men flyttade till en annan strax före skolstarten.
På den första platsen frågade de vuxna henne, som vuxna irriterande nog har för vana att göra;
-Vad vill du göra när du blir stor?
Då förväntades hon svara ”lokförare” ”hårfrisörska” eller något liknande.
När hon kom till den nya platsen frågade vuxna henne;
-Vad vill du bli när du blir stor?
Varpå hon återigen förväntades svara ”lokförare” ”hårfrisörska” eller något liknande.
Ytligt sett ingen stor skillnad men under skalet en väldig skillnad.
Den som frågade ”-Vad vill du göra”  är trygg i sig själv och har en stabil självbild. Han eller hon är ”främst personen som just nu arbetar med det han eller hon gör”.
 Den här personens självbild påverkas inte av om han eller hon blir arbetslös eller byter jobb, Personens identitetsuppfattning förändras inte av vad personen gör eller inte gör.
Den som frågade ”-Vad vill du bli ” är otrygg i sig själv och skaffar sig en identitet genom vad den gör. Han/hon ”är läkare” ”är seglare” mer än ”är sig själv.
Den här personen har en instabil självbild som rasar samman om de förlorar sitt arbete eller båten sjunker.
Den här personen uppvisar ofta ett överdrivet självförtroende och skryter gärna med allt-precis allt på ett väldigt överdrivet sätt. Pratar ofta om sin fina bil och hur förträfflig den är gentemot andras, sin fina fru, sina fina ungar. Den här personlighetstypen talar aldrig om dig och dina fördelar om det inte är för att jämföra dem med sina egna, som då naturligtvis anses överlägsna dina.
 Den här personlighetstypen rasar ihop fullständigt om han eller hon skulle förlora något av det som ger dem en identitet. Skillsmässa, arbetslöshet eller liknande. Hans eller hennes självbild är ju inte uppbyggd runt henne själv utan runt vad hon ”gör” eller upplever sig ”är”.
Utan sina ”gör” och ”är” finns hon inte i sin värld.
I den sistnämnda gruppen hittar vi oftast de som kan utveckla ett självskadebeteende som t.ex de inåtriktade självskadebeteendena som att skära sig, bulemi eller dess motsats anorexi.
Men också utåtriktade självskadebeteenden som att t.ex. bli mobbare. Just det att mobba är det utåtriktade självskadebeteendet.
Mobbaren känner en stor inre osäkerhet på grund av sin brist på självkänsla och saknar självförtroendet att ta i tu med att bygga upp sin självkänsla därför att alla förändringar är av ondo i hennes värld.
Rädslan för att bli avslöjad som svag inför andra tar överhanden och då måste personen agera utåt och se ner på andra och omedelbart påpeka fel hos andra. Den mobbade är sällan en person som man tror ska bli mobbad utan oftast en väldigt kompetent person med gott självförtroende och hög självkänsla. Mobbaren hoppas att kunna knäcka den här personens självkänsla och självförtroende genom  att oavbrutet upprepa att mobboffret ”är dåligt” och ”en usel person”.
Mobbaren har ofta en duperande förmåga på andra personer med svag självkänsla, dock inte lika svag som mobbaren själv men heller inte lika stark som mobboffret. Gruppen har dock det gemensamt att de i olika grad är livrädda för att bli avslöjade med sin svaga självkänsla inför andra och sällar sig därför till ”vinnande lag”. Det är inte ovanligt att de byter sida vid motgång.
Sjöfn

4 kommentarer:

  1. Nu måste jag lägga in en protest :)
    Jag tillhör dom som när jag tvingades sluta jobba pga sjukdom , tappade allt och blev "ingen". Att jag skulle ha haft ovanstående personlighet är långt ifrån hur jag var och är. Snarare tvärtom. Det tid lång tid att innan jag kunde klappa mig på axeln igen och känna at jag var något värd.
    Men jag kanske är undantaget som bekräftar regeln :)

    SvaraRadera
  2. -Vad exakt protesterar du emot Iendi?
    Jag hade inte en tanke på just dig när jag skrev det här.
    Att bli sjuk "av jobbet" är en helt annan sak än jag beskriver här och beror vanligen på överdrivna krav på den egna prestationen.
    Gläder mig att du kan klappa dig på axeln igen.

    SvaraRadera
  3. Äntligen någon som tar upp den andra sidan av mobbing. Det är vanligt att man skriver att mobboffer är sådana som från början har låg status och man kan ge sig på dem ostraffat, de, är socialt hämmade, fumliga, dåliga i skolan etc. vilket är sant i sig. Men i många fall är det just tacksamt att ge sig på den som är kompetent, har gott självförtroende, är verbal och bra i skolan eftersom det strider mot gruppens normer att vara för lyckad och framgångsrik och gruppen återerövrar sin svaga självkänsla genom att trycka ner den som får dem att känna sig misslyckade. Detta är mest vanligt i bruksorter och arbetarklassmiljöer skulle jag säga. Ett tydligt exempel är den aktuella boken "Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule" där huvudpersonen dessutom är gay, helt fel i underklassen i den franska småstaden.

    SvaraRadera