-Åh du gamla kära fotoautomat!

-Vem kan motstå en fotoautomat?

Bra? Njaa...

Fönstershoppade på Bryggen i Norge. 
Kikade in i affär efter affär. 
Plötsligt såg jag den. 
Med alla minnen från högstadiet i Kungälv.
Fotoautomaten!
De stod på de flesta Domusvaruhus, en annan relik, över hela landet. Alla skolungar som hade håltimmar i sitt schema hade någon gång under läsåret gått till Fotoautomaten stoppat in fyra enkronor. Snabbt som sjutton hoppat in och justerat stolen. Stirrat in i spegeln och väntat på de fyra blixtarna.
Efter någon minut kom det ut en remsa bilder på utsidan av automaten.
Känslorna pendlade mellan gapskratt och djup förtvivlan. Man såg helt enkelt inte klok ut. Speciellt om man som jag uppenbarligen har en lite teaterapa inom mig som bara måste få lov att komma ut.
Resultatet hamnade djupt in i byrålådan.
Hittade en sån i en kartong på vinden hos mor och far.
Skrattade åt den visade farsan och kastade bildstripen i papperskorgen.
Några veckor senare var jag och Pip-Larsson och hälsade på föräldraskapet.
Då fick morsan "stora familjealbumspelet". Jodå "alla" album på mig som liten, mellanstor och tonåring skulle fram.
Där i tonårsalbumet på sista sidan satt den där djäkla fotoremsan.
Farsan hade snabbt som ögat snappat åt sig den ur papperskorgen.
Visat morsan och omedelbart var den inklistrad i familjealbumet för tid och evighet.