-Blir det jul i år?

Spanade i Second Norway efter jul.
Är det något så brukar man se spår här vid kyrkan och stationen.
Inte ens att vrida på tomteluvan tre gånger lockade fram julen

På söndag är det första advent.
Därför gav jag mig ut på julspaning i Second Life.
Det har skapats så mycket fint och minnesvärt genom de åren jag varit i Second Life. Julmarknaden i Second Norway är mitt starkaste minne. Där fanns så mycket fint. Människor kom samman och skapade en fin gemenskap. Halmbocken utanför ambassaden var också minnesvärd. Försökte tända eld på den men det gick inte. Fick fuska med lite eld från Burn2 så det såg riktigt ut på bilden.
Luciatågen var enastående vackra. Var tärna i ett av dem, på Yadkin. Vi skulle stå på posebollar, en var. Min poseboll fick dåndimpen så jag började svaja som ett halmstrå i storm. Fick hoppa av posebollen och försöka göra som de andra. Bara det att posebollen var knallröd och syntes väl mot den vita snön. Bara att ta ett steg framåt och dölja den med klänningen.

Julen i SOHO-London påminner om julen i Göteborg
En massa lampor över gatorna och i träden och lite rimfrost.

Idag letade jag vid kyrkan och stationen i Second Norway men ingen jul i sikte. Det brukade, rätta mig om jag har fel, vara Mialinn och Loan som bossade där. Blir lite orolig när jag ser att ingen av dem har uppdaterat sina bloggar på länge.
Antar att ni fått annat att göra i livet. Men ni ska veta att ni har min 500 procentiga uppskattning för de fina minnen som ni gett oss genom åren med allt ert jul och vinterpyssel. Långens skridskobana har jag roat mig mycket på och uppskattat.
Kollade även in SOHO-London. Den julen påminner lite om västsvensk jul. En massa lampor över gatorna och i träden. Lite frost på marken.
Men även här var det mindre än förr.
-Håller Second Life på att dö sotdöden?
Sim efter sim "som alltid funnits" försvinner eller går på sparlåga.
-Är det någon som sett julen i år så hör av er!

Underbara julminnen väller fram när jag letar i arkivet.
Alla fina julkort, lucia, julmarknaden i Norge med alla fina saker i stånden,
skridskoåkning på Långens is, gemenskapen

Den vackraste platsen är borta men minnesbilderna finns kvar!

Härliga minnen av frid, harmoni, glädje över att känna sin plats i verkligheten.

När hösten kommer brukar jag ta fram mina "gamla album". Eller rättare sagt koppla datorn till TV:n och kolla igenom mina bilder. 
Vissa bilder kanske inte är så märkvärdiga rent tekniskt eller ens kompositionsmässigt. Somliga kan rent av vara dåliga. Men är ändå oerhört värdefulla för en för de väcker så ljuva minnen kanske från något eller någon som är för evigt borta.
Den här bilden är en sådan. Den är taget vid utsiktsplatsen på Silent Night. Bara jag ser på dem kommer alla glada och behagliga minnen tillbaka. Hur jag landade nedanför berget. Hur jag gick uppför klevet genom den stora stocken, förbi blåbärsriset och hälsade på älgen Hälge. Vidare till trumcirkeln och trådde en trumdans för önskan om Ars og Fridars - fred och äring eller god skörd som man säger numera.
Efteråt brukade jag sätta mig på bänken se ut över vattnet nedanför den lodräta bergskanten. Tyckte alltid den platsen påminde om utsikten vid Predikstolen på Halleberg med utsikten över Vänerns vida yta. Vad som var alldeles extra märkligt var att jag upplevde samma magiska känsla av totalt lugn och harmonisk övernaturlig närvaro på den här platsen i SL som i verklighetens Halleberg.
-Självsuggetion? -Säkert men en oerhört behaglig sådan så varför inte ta vara på den. Jag mår ju bra av den.
Man kan förlora allt utom en sak, sina minnen. 
Därför har jag en extra säkerhetskopia av mina bilder i ett bankfack. Tänk om det skulle börja brinna och jag inte kunde rädda mina käraste bilder.