 |
Det finaste som finns i Second Norway, och det finns mycket fint där,
Monumentet över de som dog i Oslo för Breiviks hand med texten:
"Om en man kan visa så mycket hat hur mycket kärlek kan många visa" |
I går kväll träffade jag en gammal vän som jag inte sett på många år.
Vi slog oss ner på ett utefik och tog en kopp kaffe tillsammans och började prata om det ena och det andra.
Eftersom det var sommar pratade vi lite om semesterplaner. Hon skulle åka till Paris och Rom på en bussresa. Jag sa jag skulle ut med båten om det blir väder. Blir det inte det så ska vi vara spontana. Göra vad som faller oss in.
Hon berättade om hennes största händelse på semestern förra året; hur hon hade dykt på Maldiverna.
-Vad är ditt största minne från förra året?
-Att jag tröstade och fanns till för sörjande norrmän.
-Var du i Oslo efter bomben och det?
-Ja, jag åkte upp som volontär och min kusin som reporter.
-Vad kan Du göra i en sån situation?
-Inte mycket mer än att vara där, prata och lyssna få igång folk att prata i grupper. Be dem hålla ögonen på varandra så ingen går in i chock.
-Jag har alltid beundrat räddningspersonal som i de vidrigaste situationer finns där för att hjälpa andra.
-Hur klarar man det?
-Det gör man inte, man är aldrig samma människa före som efter. Man måste öva sig i att leva med sina minnen. Man måste tala med sig själv och andra om saken. Man måste känna att man gjort det bästa av en svår situation.
-Hur gå det då?
-Hyfsat tycker det är lite jobbigt att se den där flinande Breivik i rättegången, så många minnen kommer tillbaka, så det ska bli skönt när han blir dömd och instoppad i en cell för tid och evighet.
-Du tror inte han var tokig då?
-Kan inte svara på det men han har planerat och genomfört så noga och så länge. De riktigt psykiskt sjuka brukar inte vara kapabla till så avancerad planering utan brukar rycka tag i första bästa vapen och tömma magasinet.
-Man måste komma ihåg att det är skillnad på att i juridisk mening vara sjuk i sådana här fall och att vara föremål för sjukvård.
Där skiljdes våra vägar jag tänkte en hel del en stund efteråt. Om fem veckor är det ett år sedan.
Hur många som kommer att må dåligt och behöva stöd då. De som sörjer någon brukar ofta uppleva första årsdagen efter dödsfall tillsammans med "första julen", "första semestern" första gången av allting man får göra själv helt plötsligt som väldigt jobbiga.
Det är en viktig sak som skiljer dagarna efter 22 juli 2011 med dagarna omkring 22 juli 2012. Då stog En miljon fyrahundrasjuttionsextusen för dem helt okända personer hand i hand på Verldens Gangs förstasida. Många många miljoner andra höll också deras händer imaginellt även om de inte skrev på.
 |
| Den utsträckta handen finns ofta betydligt närmre än du tror |
Söndagen den 22 juli 2012 - finns det någon som håller ut en hand då?
Söndagen den 22 juli 2012 - finns det någon som lyssnar då?
Söndagen den 22 juli 2012 - finns det någon som bara finns i närheten utifall att någon skulle behöva lite sällskap?
Mycket tyder på att allt har återgått till business as usual minsta struntsak blir plötsligt oerhört betydelsefulla för en del för har jag förändrats själv på något sätt så är det att bry sig om det som är viktigt bortse från struntsaker och futiliteter.
Ta en en stund den 22 juli och dagarna däromkring och besök monumentet i Norge. Det var många även i Second Life som blev väldigt berörda och tog illa vid sig av illdåden i Oslo. Du behöver kanske inte ens prata med den andre bara att känna att någon står vid ens sida och tänker samma tankar är en väldig tröst.
Monumentet hittar du här;
Second Norway, ja nästan man dimper inte ner från skyn på ett monument av det här slaget man landar en bit ifrån och går sakta och värdigt fram till det under eftertanke .
Sjöfn
