Stressa av med skräck

Jaha, är det nu jag ska blir rädd?

Vissa älskar skräckfilm medan andra bara tycker det är fånigt.
Nu i Halloweentider förväntas vi bli rädda av pumpor och pumpamän.
Det fungerar utmärkt i den anglosaxiska delen av världen men sämre hos oss.
Halloween är bara en kul grej om ens det i Sverige men jättestort i USA.
Det bror på att vi i Sverige saknar pumpaodlingar i större format. I USA finns gigantiska pumpaodlingar. Pumpa odlar man bäst på gamla gödselstackar som man jämnar ut och täcker med halm. Jag kan tänka mig att som litet barn gå förbi en pumpaodling en månklar natt, halmen prasslar i vinden, skuggorna spelar kan ge våldsamma reaktioner hos den med livlig fantasi och rätt referensramar.
Vad som utlöser skräck varierar över tid och plats och mellan människa och människa.
Jag tyckte Hitchcocks Fåglarna var otäck.
Antagligen beroende på att jag hade mycket måsar ikring mig och  jag hört historierna om hur måsarna stjäl korv och glass ur händerna på folk i Strömstad och på att jag själv sett hur måsar snott fisk som fiskarna lagt upp på kajen.
Måsar och kråkor kan jag relatera till under hela mitt liv men mina relationer med pumpor levt på sparlåga.
Det finns två sorters filmer som påverkar oss rent fysiskt.

Amerikaner är lika rädda för att färdas Louisianas träskmarker
som svenskar var för att färdas genom Tiveden och Kolmårdens skogar

Porrfilm och skräckfilm.
Hur porrfilmen påverkar oss vet vi.
Det som styr hur vi påverkas finns i autonoma nervsystemet.
Det är genetiskt nedärvda urreaktioner från Ask och Emblas dagar.
Skräckfilmen fungerar på ett liknande sätt som porrfilmen om än aningen mer komplicerat.
Båda har en upphetsningsfas följt av en platåfas, en utlösningsfas och avslutas med avslappningsfas.
Man kan jämföra med ett rådjur som varsnar fara.
Rådjuret stelnar till, skärper sinnena syn och hörsel. Automatiskt försätts rådjuret i handlingsberedskap. Naturliga opiater frigörs i blodet för att gamla skador inte ska hämma flykten.
Nästa fas, om nu någon verklig fara hotar, kallas circa-strike phase. Circa betyder att det handlar om perioden från aningen före till strax efter själva attacken. Den är på många sätt motsatt den föregående fasen - aktiv i stället för passiv.

Sex och skräck i samma film får opiaterna att spruta

Hjärtfrekvensen går upp, medan uppmärksamheten är fortsatt hög. Även här är smärtlindringssystem aktiva. Man vet dock att det inte är samma opiatsystem som i den föregående fasen.
När rådjuret kommit undan faran och stannat upp igen avtar adrenalinhalten i blodet snabbt medan opiathalten sjunker långsammare och rådjuret upplever en skön avslappning jämförbar med den vi människor upplever efter en ordentlig orgasm.
Som vanligt kan vi avslutningsvis konstatera att vi människor också är däggdjur och reagerar likadant.

-Därför älskar vi skräck, blod och död!

Möta en människoätande tvåhövdad jätteorm i det okända mörkret..
Nedärvt i vårt DNA ligger farosignalerna om det farliga mörkret.

Blodet flyter i strida strömmar, zoombies med pumpahuvuden smyger runt i våra trädgårdar och bara väntar att få mörda oss. Förklädda män i svarta kåpor med vita ansiktsmasker tränger sig in i våra hem och styckar vår familj inför dina ögon innan de skär ut dem ur ditt ansikte. Bakbinder dina händer. Blind och oförmögen att röra dig känner du hur någon gör ett litet snitt i din pulsåder. Du känner hur livet droppar bort i takt med att du sakta sakta töms på blod.
Halloweenmånaden är här. Överallt speciellt i den anglosaxiska världen möter vi skräcken med stort skräck.
-Varför gillar vi sådant?
-Varför skrämmer det oss?
Trots att vi medvetet ser hur överdrivet och egentligen hur ganska fånigt det är så kan vi inte låta bli att känna skräck. I större eller mindre grad.
Nu har bl.a en dansk forskare Mathias Clasen undersökt detta. Även om både Freud och Darwin har närmat sig ämnet tidigare.
-Förmågan att bli rädd ligger helt enkelt i vårt DNA.
När våra tidigaste förfäder levde på Afrikas savanner var rädslan en skyddsmekanism. För dem var det livsviktigt att de var förberedda på eventuella attacker från rovdjur och skadedjur. De var tvungna att träna sina reaktioner i stressade situationer, och denna önskan blev lagrad i deras DNA – samma DNA som vi har. När vi tittar på en skräckfilm uppfyller vi denna önskan.
-Vi tränar våra terrorberedskap, säger Mathias Clasen, Institutionen för Estetik och Kommunikation vid Aarhus universitet.
Att bli äcklad av ruttet och sjukdomsskapande kött var en säkerhetsreflexmekanism och man var tvungen att frukta vasstandade djur om man inte ville bli uppäten. Denna rädsla har sedan blivit en del av vårt genetiska material och det är därför vi nu rädda för vampyrer med spetsiga tänder och ruttna zombier, enligt Clasens teori. När vi tittar på en skräckfilm eller läser en skrämmande bok agerar vi alltså ut denna önskan att utöva terrorberedskap.
-Det är faktiskt precis som med andra däggdjursungar som slåss för nöjes skull eftersom det har evolutionär betydelse senare i livet när de kommer att behöva kämpa för att överleva. Vi använder fiktion som en ”känslomässig simulator” för att bredda vår horisont. Skräck och fiktion tränar våra reaktioner på vad som är fruktansvärt och skrämmande, säger Clasen.

Döden håller oss i ett järngrepp.
Symboliserar vår skräck för att inte kunna fly från det farliga.
En livsnödvändighet nedärvd i vårt DNA sen urtiden sätts ur spel.

Det finns kulturella komponenter och han tar Exorcisten som exempel, att den gjordes vid en speciell tidpunkt när vissa specifika problem diskuterades i samhället. Filmen handlar indirekt om det generationsgap som fanns mellan föräldrar och deras barn i början av 1970-talet.
-Mamman tappar greppet om sin dotter, och det är en metafor för andra saker som inträffat i samhället. För att förstå detta behöver vi ha kunskap om den västerländska kulturen på 70-talet, säger han.
Om en dansk, en grönländare, en amerikan och en infödd från New Guinea tittade på Exorcisten så är det inte säkert att alla kulturella nyanser i mor-och- dotter-förhållandet skulle förstås. Men alla skulle bli uppskrämda av en liten flicka som ser läskig ut, snurrar sitt huvud 360 grader och spyr ut ärtsoppa. Det är inte kulturellt bestämt, utan biologiskt, hävdar han.
Skillnaden i graden av Halloweenfirande är ganska markant mellan den anglosaxiska världen, främst England och USA, och här i Norden. Vi saknar Zombies, och pumpamän i vår sagovärld. Hos oss är det troll, häxor, näcken m.fl som står för skräckbilderna. 
-Vi saknar även de faror som urtidsmänniskan stod inför men vår inneboende skräck är densamma. För att vi inte ska "koka över" och fly från allt behöver vi pytsa ut vår skräck i små doser. Se på skräckfilm är ett sätt. Skratta är ett annat. Skräck och skratt ligger mycket närmre varandra än man kan tro.
Samma mekanism får en del av oss att älska att se t.ex kungliga begravningar. En "ställföreträdande avliden" hjälper oss att pytsa ut vår sorg i hanterbara doser.